I Dagens ETC den 8:e december lyfter Peo Hansen och Patrik Witkowsky den viktiga frågan om hur vi ska komma tillrätta med olika typer av inflation. De menar att förklaringen till den tillgångsprisinflation som varit är avregleringar och skattesänkningar, samt att förklaringen till dagens höga konsumentprisinflation är nedstängningar och flaskhalsar efter pandemin och kriget i Ukraina. De antyder även att räntehöjningar snarare kan orsaka än motverka inflation. Med denna diagnos blir medicinen hårdare reglering och beskattning av finanssektorn, en mer aktiv finanspolitik som löser upp flaskhalsarna i produktionen samt lägre räntor. Flera av förslagen vore visserligen önskvärda, men de utgör på sin höjd plåster på såren och löser varken inflationsproblemen på kortare sikt eller kommer åt grundproblemet som gör det svårt för Riksbanken att upprätthålla stabila priser: att privata banker har monopol på att skapa och tillhandahålla samhällets digitala pengar (affärsbankspengar).
Peo & Patrik antyder att Sverige bör göra som Japan: fortsätta med minusränta, och att det kunde leda till lägre inflation. Japan kan dock enbart fortsätta med minusränta på grund av sin speciella historia. Japan har sedan deras stora kollaps av tillgångspriserna under 90-talet varit fast i en så kallad “balansräkningsrecession” där sjunkande tillgångsvärden gjort att den privata sektorn valt att amortera istället för att låna, vilket lett till att tillgångspriserna minskat ännu mer. Vill ingen låna, då spelar det ingen roll hur mycket världens centralbanker sänker styrräntan och köper värdepapper: det blir ingen nyutlåning och därmed inga nyskapade pengar. Efter pandemin har dock Japan slutligen börjat komma ur deflationsträsket. Från 2021 till 2022 har inflationen ökat från -1 till drygt 2 %, vilket innebär att Japans centralbank kan komma att höja räntan så småningom.
I de flesta länder har dock centralbankernas stimulanser före och under pandemin fungerat mycket bättre än i Japan: I Sverige har lägre räntor i kombination med frånvaron av en kollaps av tillgångspriserna på Japans nivå gjort att redan hårt skuldsatta privatpersoner och företag kunnat belåna sina tillgångar mer så penningmängden och därmed skuldsättningen har expanderat 9% per år de senaste 20 åren. Korrelationen mellan Riksbankens styrränta och de privata tillgångsvärdena mellan 1994 och 2016 är slående stark, -0,92. Men stimulanserna har ändå inte haft avsedd effekt: konsumentprisinflationen var i genomsnitt blott 1,2 % årligen under perioden. Det beror på att pengarna används primärt för nya tillgångsköp, vilket drivit upp tillgångspriserna ännu mer så de kunnat användas som säkerheter för ännu större lån. Följden är att bostadspriserna ökat 7 % per år och börsen 12 % per år under perioden.
Denna utveckling nådde sin kulmen under coronakrisen 2020. För att inte det finansiella systemet skulle kollapsa lanserade Riksbanken enorma stödpaket till finanssektorn. Åtgärderna lyckades delvis: räntorna sjönk och utlåningen till köp av fastigheter och värdepapper ökade. Penningmängden växte därmed med hela 19 % 2020. I kronor rör det sig om 635 nya miljarder skapade av de privata bankerna, ett belopp som är sju gånger så stort som budgeten för Sveriges universitet och högskolor eller nio gånger så stort som försvarsbudgeten.
Problemet var bara att pengarna inte gick till realekonomin och att folk satt inne pga viruset istället för att konsumera. Under 2020 blev det därför varken någon tillväxt eller konsumentprisinflation att tala om. BNP krympte med 3% och inflationen låg på 0,5 %. Däremot blev det stor inflation på det de nya pengarna användes till: aktier och fastigheter. OMXPSI ökade 12 % och bostadspriserna 10 %. Under 2021 fortsatte den kraftiga penningmängdsexpansionen och börsen sköt i höjden med 34%.
När ekonomierna började öppna upp efter pandemin kom dock konsumentprisinflationen till slut. Krig och utbudsstörningar i kombination med en efterfrågan som dopats av alla nyskapade pengar som bunkrats upp under pandemin blev en mycket giftig kombination.
Peo & Patrik har helt rätt i att räntehöjningar i denna situation ger en rad negativa effekter samt inte åtgärdar problem med utbudsstörningar. Men att ha minusränta som i Japan när inflationen stiger och omvärlden höjer räntorna hade varit dåligt för Sverige. Kronans värde hade urholkats, den importerade inflationen skulle öka och inflationen skulle sannolikt skena. Dessutom är räntehöjningar inte enbart dåligt. Det frigör större utrymme för staten att driva en mer aktiv finanspolitik genom att dämpa aktiviteten i privat sektor. Istället för att låta samtliga räntor vara låga – vilket skapar zombieföretag, tillgångsbubblor och finansiell instabilitet – så kan man ha högre räntor generellt, men via en statlig investeringsbank pressa ner räntorna specifikt för lån till samhällsviktiga investeringar.
Peo & Patrik har också rätt i att en aktiv finanspolitik behövs som genomför storskaliga investeringar i energilösningar och infrastruktur. Det kan lösa upp flaskhalsar på utbudssidan, vilket får ner inflationen på lång sikt. Men för att hantera den akuta situationen på kort sikt har Riksbanken i dagens system inget annat val än att höja räntan. Finanspolitiken kan dock på kort sikt ge penningpolitiken draghjälp för att undvika större räntehöjningar än nödvändigt, ett förslag är som Erixon (2022) föreslår sänka matmomsen. Det skulle sänka matpriserna, som väger tungt i Riksbankens inflationsmått, samtidigt som de fördröjda positiva effekterna på konsumtionen skulle motverka kommande lågkonjunktur.
Peo & Patrik har också rätt i att höga räntor inte stoppat tidigare kriser. Men det är inte den absoluta räntenivån innan en kris som är intressantast, utan förändringar av räntan. Riksbanken sänkte styrräntan från 8,9 % till 1,5 % mellan 1995 och 2005, under samma period expanderade tillgångspriserna kraftigt. För att bromsa höjde man sedan räntan successivt under tre år fram till finanskrisen. Fed gjorde hela höjningen under drygt två år 2004-2006. Hade inte centralbankerna bromsat skulle smällen möjligen skjutits längre in i framtiden, men då bara blivit ännu större med än mer förödande konsekvenser. I ett penningsystem där privata banker leder penningskapandet får centralbankerna mycket svårt att styra och tvingas välja mellan ett antal dåliga alternativ.
Peo & Patrik hävdar att effekterna av centralbankernas köp av värdepapper är mindre dramatiska än många tror, eftersom de som säljer värdepapper till centralbanken inte ökar sin köpkraft. Detta är missvisande, säljaren byter sina värdepapper mot nyskapade pengar de sedan använder för att köpa nya värdepapper, vilket leder till ökad efterfrågan och prispress uppåt på alla typer av värdepapper. Det blir en vinstaffär för alla som äger värdepapper. Samtidigt pressas ett bredare spektrum av räntor ner, vilket ökar utlåningen.
Slutligen menar Peo & Patrik att grundproblemen med finanssystemet är avregleringar, skattesänkningar m.m. Men detta är bara förstärkande faktorer som vid vissa tidpunkter ytterligare förvärrat situationen. Tidigare försök att reglera bankerna har inte heller fungerat bra, Basel-regelverken har exempelvis strypt krediter för produktiva småföretag, lett till en enorm byråkrati samt orsakat framväxten av en gigantisk skuggbanksektor.
Grundproblemet med dagens penningsystem är inte frånvaro av regleringar, utan att privata banker getts monopol på att skapa och tillhandahålla våra digitala pengar. Bankerna bestämmer ytterst hur mycket nya pengar som ska skapas och till vad dessa ska gå. Att Riksbanken måste gå omvägen via de privata bankerna för att styra och få ut nya pengar i ekonomin ger allvarliga bieffekter. Sammantaget leder det till omfattande tillgångsprisinflation, ojämlikhet och finanskriser.
För att stabilisera tillgångspriserna och konsumentpriserna på lång sikt behöver nyutgivningen av pengar samt central betalningsinfrastruktur skötas av staten genom exempelvis en e-krona. Riksbanken skulle kunna ge ut lagom mängd e-kronor för ekonomins behov och injicera dessa direkt till statskassan eller till medborgarnas e-kronkonton utan att längs vägen göda bankerna och skuggbanksektorn, skapa privat skuldsättning, blåsa upp tillgångsbubblor, skapa ett historiskt börsrally och bädda för dagens höga konsumentprisinflation. Sverige behöver bygga ett finanssystem som är betydligt mer stabilt och bättre rustat för att möta framtida pandemier och krig. Vi behöver ett finansiellt system som fokuserar på kärnuppgiften att stödja kommuner, människor och företag i realekonomin.
Samuel Färdow Kazen