Sänk momsen på maten! Det var en välbekant slogan i den ekonomisk-politiska debatten för några decennier sedan. Nationalekonomen Lennart Erixon i nätverket Progressiva ekonomer väcker nu liv i förslaget om en sänkt moms på livsmedel för att bekämpa dagens höga inflation.
Genom Covid-19 och invasionen av Ukraina har Sverige drabbats av kostnadschocker och allvarliga störningar i produktionen av varor och tjänster. Stigande priser på energi, livsmedel och insatsvaror har medfört att inflationstakten ökat till nivåer som Sverige inte upplevt sedan början av 1990-talet. KPIF-inflationen (inflationen utan hänsyn till räntehöjningar) var 8 % i juli. Konjunkturinstitutet räknar med att inflationstakten kommer att närma sig 10 % i vinter.
Varken regeringen, Riksbanken, företagen eller arbetsmarknadens parter är skuld till dagens höga inflationstakt. Men det utesluter inte att inhemska aktörer kan påverka prisutvecklingen. Med det nuvarande ekonomisk-politiska ramverket bär Riksbanken huvudansvaret för konjunkturutjämningen och framför allt för inflationsbekämpningen. För att få bukt med inflationen har Riksbanken höjt sin styrränta med 0,75 procentenheter sedan i april om än från en låg nivå (noll).
Regeringen beslutade om vissa extraordinära subventioner och skattesänkningar i början av året för att kompensera hushållen för höjda energi- och drivmedelspriser. Den föreslog i förra veckan ett högkostnadsskydd för elpriser. Regeringen försöker också mildra inflationens negativa effekter på köpkraften hos hushåll med låga inkomster. Barnfamiljer har fått en tillfällig höjning av bostadsbidragen och pensionärerna med lägst inkomst ett garantitillägg.
Sådana extraordinära stöd till hushåll och företag i dagens inflationsekonomi är ofrånkomliga. Men finanspolitiken bör även vara inriktad på att försöka dämpa prisstegringarna i sig. Penningpolitiken måste få avlastning i försöken att hålla nere inflationstakten.
Det finns risker med att låta Riksbanken ensamt sköta inflationsbekämpningen. Direktionen måste gå en besvärlig balansgång för att få ner inflationstakten utan att förvärra den lågkonjunktur som Konjunkturinstitutet befarar nästa år. Dagens inflationstakt ligger långt över Riksbankens mål 2 %. Nya räntehöjningar kan tillsammans med ökade livsmedel- och energipriser medföra en dramatisk nedgång i den privata konsumtionen. Svenska hushåll är högt skuldsatta i ett historiskt och internationellt perspektiv.
Ett argument i den ekonomisk-politiska debatten för en restriktiv penningpolitik är att den pressar ner inflationen genom att förstärka kronan (se Sven Hegelund, DN Debatt 9/8). Våra erfarenheter av en rörlig växelkurs är att kronans värde kan påverkas av ränteskillnader mellan Sverige och andra länder. Ett högre värde på kronan är dessutom ett effektivt medel för att förhindra importerad inflation. De negativa effekterna på BNP och sysselsättningen av en appreciering av kronan har för övrigt blivit allt svagare p g a industrins ökade importinnehåll och exportens förändrade sammansättning.
Apprecieringsargumentet för en restriktiv penningpolitik är giltigt, men det har sina brister. Det skulle krävas en kraftfull åtstramning av penningpolitiken för att skapa en betydande ränteskillnad mellan Sverige och andra länder. Förändringar i kronkursen under de senaste decennierna har dessutom främst varit en följd av internationella kapitalrörelser, inte av den ekonomiska politiken eller den ekonomiska utvecklingen i Sverige. Det är inte helt fel att kalla kronan en skvalpvaluta.
Ett argument om att en riksbanksledd appreciering skulle dämpa tendenser till löne-prisspiraler i ekonomin är knappast relevant. Löne-prisspiraler är ett fenomen som kännetecknar överhettade ekonomier. Efterfrågeöverskott på varor och tjänster uppstår här inte genom ett sjunkande utbud. De uppkommer genom en stigande efterfrågan med omfattande lokala löneökningar, höga vinster och låg arbetslöshet som konsekvens. Sverige har liksom andra OECD-länder brist på viss arbetskraft, men arbetsmarknaden är splittrad och en lågkonjunktur är på väg. Vi kan dra lärdom av tidigare perioder med kostnadschocker. Löneökningstakten minskade kraftigt i Sverige under de lågkonjunkturer som följde efter de två oljekriserna på 1970-talet. Risken för löne-prisspiraler är lika låg idag.
Dagens höga inflation kräver en finanspolitik som dämpar inflationen utan att minska sysselsättningen. Det är särskilt motiverat att damma av en gammal politisk paroll - minska momsen på maten! Flera andra OECD-länder - främst i Östeuropa- har genomfört eller har planer på sänkningar av matmomsen. Förslaget för en anonym tillvaro i den svenska ekonomisk-politiska debatten.
En tillfällig momssänkning på livsmedel skulle sannolikt resultera i en betydande minskning av matpriserna (se Riksrevisionens utvärdering 2018). Livsmedelspriserna är av betydligt större betydelse för inflationen än energipriserna (se Riksbankens penningpolitiska rapport, juni 2022). En lägre matmoms skulle främst gynna hushåll med låga inkomster med tanke på att mat utgör en jämförelsevis hög andel av deras konsumtion.
Differentierade skattesatser för olika varor och tjänster (och inkomstslag) är vanligtvis inte att rekommendera. Men vi lever under exceptionella omständigheter. Det finns träffsäkrare vapen i fördelningspolitiken än en reducering av matmomsen. Men en lägre matmoms har en förmånligare fördelningspolitisk profil än regeringens och oppositionens förslag om subventioner av elförbrukning och transporter, stöd som även kan försena omställningen till en fossilfri ekonomi.
Momssänkningens stimulans av hushållens efterfrågan kan vidare motverka en annalkande lågkonjunktur. En nödvändig förutsättning är att regeringen inte kompletterar en nedsatt moms på mat med en minskning av statens utgifter eller en höjning av skatten för breda inkomstgrupper.
Konjunkturinstitutet konstaterar att det finns ett utrymme på 120 miljarder kronor för en expansiv finanspolitik under de kommande fyra åren trots den offentliga sektorns skuldankare och regel om ett budgetöverskott över en konjunkturcykel. Men en kraftig sänkning av matmomsen kräver sannolikt att regeringen överger 1990-talets ekonomisk-politiska tänkande. Budgetpropositionerna bör inte vara fixerade vid den offentliga sektorns underskott och skuld utan vid finanspolitikens betydelse för att kombinera höga sysselsättningsambitioner med prisstabilitet och klimatmålen. Genom att genomföra en avsevärd sänkning av matmomsen kan regeringen visa att Sverige har övergett en förlegad ekonomisk-politisk doktrin.
Lennart Erixon, professor emeritus vid nationalekonomiska institutionen, Stockholms universitet och en av initiativtagarna till nätverket Progressiva ekonomer.