De dominerande nationalekonomiska modellerna kunde varken ge rimliga förklaringar till finanskrisen eller vägledning vid bekämpningen av den. Försöken att göra modellerna mer realistiska har varit av ad-hoc-karaktär och gjort dem allt mindre transparenta. Modifieringarna har heller inte ökat modellernas ekonomisk-politiska relevans. Nationalekonomin måste bli mer pluralistisk och ge större utrymme för riktningar som i dag har en perifer ställning i disciplinen.
Finanskrisen skakade om nationalekonomin. Etablerade nationalekonomer ska inte i första hand klandras för att de inte kunde förutse krisen. De blir ofta kritiserade för att bortse ifrån att framtiden är fullständigt okänd. Men det fanns anledning vid finanskrisens utbrott att kritisera de dominerande makromodellerna. De ignorerade de faktiska finansmarknadernas komplexitet och bristande rationalitet samt möjligheten av en finanskris. Många centralbanker använde rentav makromodeller som saknar en finanssektor. Den dominerande makroteorin kunde bara skylla den kraftiga konjunkturnedgången på en plötslig teknologisk tillbakagång eller en ökad pris- och lönestelhet av något skäl. Även teorins försvarare insåg att krisen måste ha haft ett annat ursprung. David Romer (ej att förväxla med Paul Romer) höll 2011 fast vid den etablerade makroteorin i en ny upplaga av sin lärobok Advanced Macroeconomics. Men han var övertygad om att krisen skulle leda till svåröverskådliga förändringar av makroekonomin (D. Romer 2012, preface).
Finanskrisen gav ny luft under vingarna för den kritiska studentrörelse som hade uppstått inom nationalekonomin i början av 2000. Studenter samt en del lärare och forskare vid universitet och högskolor krävde en mer realistisk (och miljömedveten) nationalekonomi. Det internationella nätverket Rethinking Economics knyter an till den s.k. heterodoxa traditionen inom nationalekonomin. Traditionen inrymmer postkeynesianism, evolutionär ekonomi, algoritmekonomi (computational economics), ekologisk (termodynamisk) ekonomi, genderekonomi, marxism, schumpeterianism, institutionell ekonomi, beteendeekonomi (som studerar s.k. begränsad rationalitet) och även den s.k. österrikeskolan. Kritiken av den dominerande neoklassiska traditionens metodologi och teorier utgör den heterodoxa nationalekonomins gemensamma nämnare.
Många heterodoxa ekonomer betonar att nationalekonomins individ- och marknadsorientering har legitimerat och t.o.m. lagt grunden till en nyliberal världsordning i allmänhet och till åtstramningspolitiken i EU-länderna under 2010-talet i synnerhet. Kritiken av nyliberalismen inom nationalekonomin träffar österrikeskolan i hög grad d.v.s. den libertarianska riktningen inom heterodox ekonomi. En tvådimensionell klassificering av nationalekonomer är möjlig där den politiska vänster-högerskalan (med hänsyn tagen till synen på statliga och överstatliga organ) utgör den ena dimensionen och förhållandet till den förhärskande nationalekonomiska paradigmen utgör den andra.
Det postkeynesianska nätverket består av personer som är skeptiska antingen till den neoklassiska paradigmen som sådan eller till den ekonomiska politik och bakomliggande teori som slog igenom i Sverige under 1990-talet. Oberoende centralbanker, stränga inflationsmål (utan några mål för sysselsättningen) och finanspolitiska regler är hörnpelare i dagens ekonomisk-politiska regim. Många medlemmar i nätverket är kritiska till etablerad nationalekonomi i bägge dimensionerna. Det postkeynesianska namnet på nätverket ska inte tolkas alltför bokstavligt. I nätverket ingår personer som sympatiserar med och rentav bedriver forskning utifrån andra heterodoxa perspektiv. Denna krönika ska uppehålla sig vid den kritik av den neoklassiska metoden och centralteorin som i stor utsträckning är gemensam för ekonomer i den heterodoxa traditionen.
Den nationalekonomiska standardmodellen bygger på en rad stiliserade antaganden om individer, marknader, tillgången på information och teknologier (med stora möjligheter att byta mellan maskiner och arbetskraft i produktionen). Hushållen antas maximera sin nytta och företagen sina vinster (oftast över en oändlig tidsrymd) givet hushållsmedlemmarnas budgetrestriktion och preferenser samt företagens produktionsmöjligheter. Antaganden om perfekta marknader och fullständig information samt idén om marknadsjämvikt utgör andra hörnpelare i den neoklassiska grundmodellen. Den nationalekonomiska metodologin underlättar användningen av elementär matematik. Antagandena i grundmodellen, som ofta är av axiomatisk karaktär, skapar en allmän referensram och därmed en konsensus kring vad som är riktig teori och vad som är ”löst tyckande”. Med hjälp av standardmodellen fastställer den neoklassiska ekonomen vad som är ett optimalt beteende. Men neoklassiker försöker också förklara faktiska beteenden och händelser (och ange under vilka villkor de kommer att framträda) inom ramen för grundmodellen eller genom avsteg från modellens antaganden i vissa avseenden.
Nationalekonomin kan trots sina höga anspråk på precision kritiseras på vetenskapsteoretiska grunder. Den neoklassiska basmodellen försvårar ett kunskapsutbyte med andra beteende- och samhällsvetenskaper. Tillämpningar av modellen brister ofta i transparens. Det är t.ex. svårt att upptäcka vilka specificeringar och modifieringar som krävs för att göra modellen förenlig med empiriska data. Sådana krav reser också rättmätiga tvivel om värdet av att ö.h.t. utgå från standardmodellen. Slutsatserna i den nationalekonomiska teorin varierar ofta mellan att vara bundna av grundmodellens antaganden och att vara triviala. I det senare fallet bidrar den nationalekonomiska modellen i bästa fall till en konfirmering av resultaten från forskning av heterodoxa ekonomer eller inom andra discipliner (dagens nationalekonomer nöjer sig inte med att analysera ekonomiska problem). Användningen av den neoklassiska modellen resulterar sällan i nya insikter. Den har bara gett insikterna en nationalekonomisk språkdräkt. Dagens nationalekonomi är utvecklad för att behandla frågor kring hushållningen av knappa resurser vid en viss tidpunkt (effektiviteten) men inte för att bedriva kausalanalyser av historiska kumulativa processer. Ett grundläggande ”ontologiskt” problem i nationalekonomin är att den neoklassiska modellen lever sitt eget liv i förhållande till en objektiv verklighet. Modellen är forskningsprocessens huvudobjekt vilket utesluter en allsidig belysning och plausibel förklaring av faktiska tillstånd och förlopp.
Kritiker har under de senaste decennierna fokuserat på svagheterna i den nationalekonomiska analysen av konjunktursvängningar, kriser och ekonomisk politik. Den dominerande DSGE-modellen (Dynamic Stochastic General Equilibrium model) driver den mikroteoretiska förankringen till sin spets. Alla beslut fattas av en representativ individ med rationella (’framåtblickande’) förväntningar som ikläder sig rollen både som konsument, sparare, företagsledare och som ägare. Konjunktursvängningar uppkommer främst i DSGE-modellen genom teknologiska chocker vid ett antagande om perfekta varu-, finans-, försäkrings- och arbetsmarknader (vilket bl.a. utesluter arbetslöshet). I DSGE-modellens nykeynesianska variant, som inte har mycket med Keynes att göra, kan efterfrågechocker och penningpolitik påverka BNP, sysselsättning och arbetslöshet vid ett antagande om trögrörliga priser och löner. DSGE-modellen kom att användas av centralbankernas ekonomer världen över och även att dominera den högre undervisningen i nationalekonomi vid akademierna.
DSGE-modellen har även kritiserats skarpt av ledande ”mainstreamekonomer”. Enligt tillväxtekonomen Paul Romer har modellens genombrott inneburit en makroekonomisk regress under de tre senaste decennierna (P. Romer 2016, s. 2). Joseph Stiglitz, mottagaren av ekonomipriset till Alfred Nobels minne 2001, anser att modellen varken kunde förklara finanskrisen eller vägleda oss ur den. Stiglitz betonar också, precis som postkeynesianer har gjort sedan lång tid tillbaka (han nämner bara Hyman Minsky) att DSGE-modellens ”rationella” beslut på mikronivå kan ge upphov till koordinationsproblem och flockbeteenden på främst finans- och valutamarknaden och därigenom till makroekonomisk instabilitet, ekonomiska kriser och massarbetslöshet (Stiglitz 2018). Logiken i DSGE-modeller kan också ifrågasättas. I vissa nykeynesianska teorier påverkas det representativa företaget av efterfrågechocker genom andra företags reaktion. Det representativa företaget är tydligen inte så representativt trots allt. I de flesta DSGE-modeller lyser företag och deras investeringar (liksom banker) med sin frånvaro, ett faktum som bl.a. begränsar möjligheten att förklara produktivitets- och efterfrågechocker i ekonomin.
Det är dock uppenbart att den etablerade nationalekonomin har hämtat sig från finanskrisens utmaningar. Den makroekonomiska revolution som David Romer förväntade sig har uteblivit. Försvarare av neoklassisk teori framhåller att laboratorieexperiment och s.k. naturliga experiment (som blivit allt vanligare inom nationalekonomin sedan 1990-talet) har belyst psykologiska fenomen som är oförenliga med rationellt handlande. Försvararna har också hänvisat till att Richard Thaler och psykologen Daniel Kahneman har belönats med ekonomipriset till Alfred Nobels minne för sin forskning om avvikelser från standardmodellens axiom. Naturliga experiment och s.k. tidsserieanalyser baseras på data för allt längre tidsperioder. Kvantitativa analyser som inte favoriserar någon speciell teori används flitigt inom nationalekonomin i dag – data får tala för sig själv. Försvararna av neoklassisk nationalekonomi hävdar att modern spelteori behandlar möjligheten av koordinationsproblem och den dithörande risken för inoptimala samhällstillstånd. Institutionell analys har fått en allt starkare ställning i framför allt tillväxtteorin. Dagens ekonomiska studier av underutvecklingens problem fokuserar på avsaknaden av tillit och tillväxtgenererande politiska-juridiska institutioner (se bl.a. Acemoglu & Robinson 2013). Under inflytande av Joseph Schumpeter har också neoklassiker studerat innovationers drivkrafter och effekter sedan flera decennier tillbaka. Vidare har DSGE-modellen blivit föremål för utvidgningar som bl.a. tar hänsyn till företagsinvesteringar, vanetänkande, ofullständig information samt imperfekta försäkrings- och finansmarknader. Den ledande makroekonomen Olivier Blanchard anser i dag att en reformerad DSGE-modell är svaret på makroteorins problem (Blanchard 2018). Och centralbankerna har i allt högre grad kommit att använda andra makromodeller, exempelvis den s.k. Mortensen-Pissaridismodellen (eventuellt med nykeynesianska inslag) som fokuserar på sök- och matchningsprocessen på arbetsmarknaden. Arbetslöshet är normaltillståndet i ekonomin enligt denna modell.
Men kunskapsutvecklingen inom nationalekonomin har hämmats av den dominerande paradigmen. Referenserna till psykologisk forskning har inte resulterat i en mikroteoretisk nyorientering. Nationalekonomer i ämnets huvudfåra betraktar varje psykologisk anomali som ett undantag och behåller resten av standardmodellen. Neoklassiska analyser av begränsad rationalitet på grund av intressekonflikten mellan företagsledning och aktieägare utmynnar nästan alltid i en slutsats att aktörerna trots allt maximerar sin nytta (om än inte alltid företagets vinster). Försöken av neoklassiska institutionella ekonomer att knyta an till den nationalekonomiska kärnmodellen har inte tillfört någon ny kunskap och i vissa fall varit direkt missledande (se t.ex. Acemoglu 2010). Utvidgningar av DSGE-modellen har haft en ad-hoc karaktär, ett förringande omdöme som anhängarna ofta fäller om andra makroekonomers analys. Försöken att göra modellen mer realistisk har dessutom gjort den allt mindre transparent. Modellen är heller inte anpassad till att behandla företag med olika teknologier, strategier, organisationsformer, kompetenser, förväntningar och drivkrafter. DSGE-modellens relevans för studier av den ekonomiska politikens effekter på BNP, sysselsättning, arbetslöshet och inflation har även betvivlats av dess försvarare (Blanchard 2018, s. 50-53).
Mortensen-Pissaridesmodellen övergav bara den neoklassiska standardmodellen i vissa avseenden. Precis som DSGE-modellerna är den fixerad vid individers frivilliga val mellan arbete och fritid; genom sin fokus på friktionsarbetslöshet, inte på ofrivillig arbetslöshet (genom låg aggregerad efterfrågan), kan modellen rentav betraktas som förkeynesiansk. Och företagen skiljer sig bara åt genom sina yttre förutsättningar, inte genom sina unika egenskaper; produktivitetschockernas (liksom även efterfrågechockernas) ursprung är fortfarande höljda i dunkel. Frågan är hur många konstruktionsfel ett hus kan uppvisa utan att det måste rivas.
Det finns dock ingen anledning att resa höga murar mellan heterodox och neoklassisk ekonomi. Evolutionära spelteoretiker och äldre generationers makroekonomer (som bl.a. utvecklade mål-medelanalysen av ekonomisk politik) har flyttat fram forskningsfronten. Vissa ledande nationalekonomers obenägenhet att utgå från den mikroteoretiska basmodellen gör det dessutom svårt att dra tydliga gränser mellan olika skolor. Neoklassikers ointresse för och rentav misstänksamhet mot den heterodoxa traditionen ska inte besvaras med samma mynt. Det postkeynesianska nätverket argumenterar för en pluralistisk snarare än för en alternativ nationalekonomi. Det finns all anledning att kritisera den konventionella uppfattningen att disciplinen utvecklats genom en kumulativ kunskapsprocess som sorterat ut idéer och teorier som inte visade sig vara livskraftiga. I själva verket har den neoklassiska modellens dominans förhindrat framväxten av ett rikt nationalekonomiskt grenverk och därmed utvecklingen av många fruktbärande idéer och teorier i ämnet. De nationalekonomiska modellerna var oförmögna att beskriva finanskrisens mekanismer. Och försöken att förklara krisen genom att tänja på gränserna för standardmodellens tillämpning har med rätta rest frågor kring dess relevans. Den heterodoxa traditionens bidrag till nationalekonomin kommer att behandlas i kommande krönikor.
Litteratur:
DSGE-modeller inkl. nykeynesianska varianter
Blanchard, O. (2018), ‘On the future of macroeconomic models’, Oxford Review of Economic Policy, vol. 34, nr. 1-2, 43-54. https://academic.oup.com/oxrep/article/34/1-2/43/4781808
Romer, D. (2012), Advanced Macroeconomics, Fourth Edition, McGraw-Hill Irwin, ch. 5-7
Trabandt, M., Walentin, K. & Christiano, L. (2016) https://ideas.repec.org/p/red/sed016/194.html Involuntary unemployment and the business cycle https://ideas.repec.org/s/red/sed016.html 2016 Meeting Papers 194, Society for Economic Dynamics. https://economicdynamics.org/meetpapers/2016/paper_194.pdf https://economicdynamics.org/meetpapers/2016/paper_194.pdf
Mortensen-Pissaridesmodellen inkl. nykeynesianska varianter
Blanchard, O.; Galí, J. (2010), ‘Labor markets and monetary policy: a nee Keynesian model with unemployment’, American Economic Journal: Macroeconomics, vol. 2, nr. 2, 1-30.
Galí, J. (2011), ‘Monetary policy and unemployment’, Handbook of Monetry Economics, vol. 3A, Elsevier B.V., ch. 10.
Gertler, M. & Trigari, A. (2009). ‘Unemployment fluctuations with staggered Nash wage bargaining’, Journal of Political Economy, vol. 117, nr. 1, 33-86.
Mortensen, D.T.; Pissarides, C.A. (1994), ’Job creation and job destruction in the theory of unemployment’, Review of Economic Studies vol. 61, nr. 3, 397-415.
Trigari, A. (2009), ‘Equilibrium unemployment, job flows, and inflation dynamics’, Journal of Money, Credit and Banking, vol. 41, nr. 1, 1-33.
Neoklassisk kritik av DSGE-modellen
Romer, P. (2016), ‘The trouble with macroeconomics’, Stern School of Business, New York University. https://paulromer.net/wp-content/uploads/2016/09/WP-Trouble.pdf
Stiglitz, J. (2018), ‘Where modern economics went wrong’, Oxford Review of Economic Policy, vol. 34, nr. 1-2, 70-106.
Neoklassisk institutionell teori
Acemoglu, D. (2010), ‘When does labor scarcity encourage innovation?’, Journal of Political Economy, vol. 118, nr. 6 (December 2010), 1037-1078. https://doi.org/10.1086/658160 https://doi.org/10.1086/658160
Acemoglu, D.; Robinson, J.A. (2013), Why Nations Fail – The Origins of Power, Prosperity and Poverty, Profile Books Ltd.
2018-02-27 13:28:07