Anhängare av sänkta minimilöner hävdar att höga lönetrösklar gör det svårt att behålla och skapa enkla jobb i Sverige. Ny forskning ger motstridiga resultat precis som den äldre. Men studier under 2010-talet har stärkt uppfattningen att sysselsättningsminskningen vid en höjning av minimilönerna är liten eller t.o.m. obefintlig. Två nya amerikanska studier poängterar att datoriseringen och automatiseringen i samband med höga minimilöner har varit förbunden med uppkomsten av nya jobb även för de direkt drabbade. Forskningen på området ger en bristfällig kunskap om effekterna på sysselsättning och tillväxt av en betydande sänkning av minimilönerna i Sverige.
En etablerad sanning i den svenska debatten är att höga minimilöner leder till minskad sysselsättning och ökad arbetslöshet för löntagare med låg kompetens och erfarenhet. Ungdomsarbetslösheten har sjunkit i Sverige under senare år. Anhängare av lönesänkningar hänvisar i dag främst till den låga sysselsättningsgraden och höga arbetslösheten bland invandrare. De lyfter också fram den låga utbildnings- och kompetensnivån hos många av de asylsökande vid mitten av 2010-talet. Allianspartierna, Svenskt Näringsliv, Finanspolitiska rådet och Arbetsmarknadsekonomiska rådet rekommenderar olika varianter av sänkta minimilöner. Förslagen skiljer sig åt vad gäller varaktighet, selektivitet och förhållande till den ”svenska modellens” fria förhandlingsrätt. Arbetsmarknadsekonomiska rådet med Lars Calmfors som ordförande förordar, liksom Finanspolitiska rådet, en reducering av minimilönerna genom att kollektivavtalen definierar en ny (eller snarare nygammal) typ av enklare jobb med en betydligt lägre garanterad ersättning. Men oavsett utformning vilar alla förslag på övertygelsen att ”Sänkta minimilöner skulle bidra till en bättre sysselsättningsutveckling för både lågkvalificerade i allmänhet och lågkvalificerade invandrare i synnerhet.” (Arbetsmarknadsekonomiska rådet, 2017, p. 6, se också Finanspolitiska rådet, 2016, s. 76-78).
De finanspolitiska- och arbetsmarknadsekonomiska råden refererar till både svenska och utländska studier av sysselsättningseffekterna av minimilöner. Råden konstaterar att resultaten från utländska studier varierar, men att majoriteten av dem tyder på att ökade minimilöner haft en negativ om än inte alltid en stor och signifikant effekt på sysselsättningen (Finanspolitiska rådet, 2016, s. 78-81 och 2017, s. 32; Arbetsmarknadsekonomiska rådet 2016, s. 87-89). Slutsatsen bygger på en sammanställning 2007 av de utländska studierna på området. Råden menar att de få svenska studierna, inklusive de efter finanskrisen, är mer entydiga – (höjda) minimilöner har hämmat sysselsättningsutvecklingen. Den negativa effekten på sysselsättningen är liten i allmänhet men betydande för flyktingar från Iran, Irak och Afrikas horn. Råden anser att nationalekonomisk teori stödjer hypotesen att minimilöner har en negativ effekt på sysselsättningen om de ökar från en hög nivå. De svenska minimilönerna är höga i ett internationellt perspektiv.
Den empiriska litteraturen om sambandet mellan minimilöner och sysselsättning domineras av amerikanska undersökningar. Vid studier av USA är det möjligt att utnyttja att minimilönernas nivå och förändringar varierar mellan olika delstater och även städer. De svenska minimilönerna är inte regionalt differentierade. Vidare är minimilönerna i Sverige bestämda av parterna på arbetsmarknaden, inte genom lagstiftning (på federal och delstatlig nivå) som i USA. Men studier av sänkta minimilöner i Sverige skulle kunna dra nytta av att minimilönerna skiljer sig åt mellan olika avtalsområden. De amerikanska studierna skulle också kunna ge värdefull information om effekterna av minskade minimilöner i Sverige. USA och Sverige är utvecklade industriländer. Bägge länderna har dessutom haft en omfattande invandring sedan 1980-talet.
Resultaten från amerikanska undersökningar sedan finanskrisen har gjort det ännu svårare för svenska försvarare av sänkta minimilöner att hämta stöd från den utländska forskningen. Enligt de flesta av studierna av USA sedan 2007 har minimilönernas negativa effekter på sysselsättningen varit små eller rentav obefintliga. De nya studierna bygger på ett tillförlitligare och rikare dataunderlag än de gamla. Förfinade ekonometriska metoder har dessutom ökat möjligheten att separera mellan effekterna på sysselsättningen av (ökade) minimilöner och av andra faktorer, t.ex. den tekniska utvecklingen i allmänhet. Minimilönernas negativa inverkan på sysselsättningen blir svagare när kontrollgruppen bara består av delstater och regioner som ligger nära de berörda delstaterna och regionerna. Sysselsättningsutvecklingen i kontrollgruppen är tänkt att avbilda vad som hade hänt om minimilönerna inte hade höjts i den aktuella delstaten eller regionen. Det ska dock sägas, att mer sofistikerade ekonometriska metoder inte gett den allmänna tekniska utvecklingen och andra ”chocker” en större vikt i alla studier sedan slutet av 2000-talet (Neumark, 2017).
Aaronson & Phelan (2017) och Lordan & Neumark (2017) bidrar till den mer nyanserade och delvis modifierade bilden sedan finanskrisen av minimilöners effekter. Konsekvensanalysen i dessa undersökningar är inte begränsad till vissa grupper och näringar, oftast ungdomar och restauranger, som merparten av de tidigare studierna.
Studierna bekräftar att (ökade) minimilöner verkligen har minskat antalet och andelen rutinmässiga låglönejobb, särskilt i tillverkningsindustrin, sedan 1980-talet; det negativa sambandet mellan minimilöner och rutinmässiga låglönejobb verkar ha förstärkts vid mitten av 1990-talet. Enligt Lordan & Neumark var det främst rutinjobb av enklare slag för ungdomar, svarta, kvinnor och för äldre manlig arbetskraft (i tillverkningsindustrin) som försvann 1980-2016.
Men samtidigt uppstod nya låglönejobb genom de ökade minimilönerna. Aaronson & Phelan (2017) visar att minimilönernas negativa sysselsättningseffekter 1999-2009 genom robotiseringen och digitaliseringen uppvägdes under perioden av en ökning av icke-rutinmässiga låglönearbeten. Nettoeffekten på sysselsättningen var noll, åtminstone under de två första åren. Båda studierna betonar till skillnad från många tidigare studier att det var andra låglönejobb – inte högkvalificerade arbeten – som ökade i samband med de höjda minimilönerna.
Bägge studierna gör en viktig distinktion mellan minimilönernas effekter på låglönejobb och på de berörda löntagarnas efterföljande sysselsättning. Aaronson och Phelan konstaterar att ökningen av arbetslösheten för den grupp av löntagare som drabbades av automatisering var liten eller rentav obefintlig. Lordan och Neumark kunde observera en signifikant men svag ökning av arbetslösheten bland de ersatta löntagarna när minimilönerna ökade.
Av de löntagare med låg kompetens som förlorade sina jobb vid ökade minimilöner fick framför allt ungdomar, medelålders och kvinnor ett nytt arbete en kort tid efteråt (oklart hur lång) inom ett nytt yrkesområde (Lordan & Neumark, 2017). Lordan och Neumarks studie ger argument för att fokusera mer på äldre manliga löntagare, särskilt i i tillverkningsindustrin, i den svenska debatten om minimilöner och automatisering.
Enligt båda studierna bytte personer i låglöneyrken från rutinjobb till arbeten som inte är rutinmässiga när minimilönerna ökade. Löneutvecklingen under två år för de som fick ett annat (icke-rutinmässigt) jobb efter en ökning av minimilönerna blev dock sämre än den för andra låglönegrupper (Aaronson & Phelan, 2017).
Ingen av de uppmärksammade studierna visar övertygande att tillkomsten av jobb i andra låglöneyrken än de som försvann genom automatisering verkligen berodde på de ökade minimilönerna. Studierna kan ha underskattat betydelsen av den tekniska utvecklingen i sig eller av den ökade efterfrågan på framför allt tjänster i länder på en hög utvecklingsnivå. Sedan finanskrisen har nästan all sysselsättningsökning i såväl Sverige som USA ägt rum i sektorer med lägre löner än genomsnittet såsom detaljhandel, hotell- och restaurangverksamhet, utbildning, hälso- och sjukvård, resetjänster och bevakning. Men slutsatserna i de uppmärksammade studierna stödjer onekligen ”den svenska modellens” tes om att relativt höga löner för okvalificerade jobb påskyndar en ofrånkomlig utslagning av okvalificerade jobb, en strukturomvandling som kan vara förenlig med ny sysselsättning även för de närmast berörda.
Liksom vid tidigare studier utgör dock tillämpningen av en mikroteori om ”teknisk substitution” och avsaknaden av ett makroperspektiv en begränsning i Aaronson-Phelans och Lordan-Neumarks analys. De förknippar bara den positiva sysselsättningseffekten vid ökade minimilöner med den sysselsättning som är nödvändig vid introduktionen av arbetsbesparande teknik. Aaronson-Phelan och Lordan-Neumark understryker att det krävs övervakning och underhåll vid ersättningen av arbetskraft med maskiner i tillverkningsindustrin och medhjälp vid införandet av självbetjäning i detaljhandeln. Den mikroekonomiska produktionsteorin bortser från möjligheten att minimilöner har skapat jobb genom att ha påskyndat frigörelsen av resurser för expansionen av dynamiska sektorer. Vidare kan en jämnare inkomstfördelning ha stimulerat sysselsättningen, på federal och delstatlig nivå i fallet USA, genom stimulanser av den aggregerade efterfrågan.
Litteraturen om minimilöner har hittills fokuserat på effekterna av ökade minimilöner på kort sikt. Aaronson-Phelan, Lordan-Neumark drar liksom andra nationalekonomer den för utomstående kanske förvånande slutsatsen att studier av minimilöner på kort sikt underskattar de negativa sysselsättningseffekterna. Argumentet i den ekonomiska litteraturen om att de positiva effekterna av höjda minimilöner bara uppstår genom teknisk substitution har redan ifrågasatts. Hänvisningar i litteraturen till att en automatisering av produktionen i regel kräver nyinvesteringar och att elimineringen av jobb därför är fördröjd är rimlig. Men Aaronson-Phelan, Lordan-Neumark m.fl. bortser ifrån att de investeringar som krävs för att införa arbetsbesparande tekniker vid ökade minimilöner kan stimulera sysselsättningen genom att öka produktionsförmågan. Högre produktivitetstillväxt kan dessutom resultera i en reallöneledd ökning av den privata konsumtionen och därmed av sysselsättningen. Utvecklingen av arbetsbesparande tekniker och nya industriella kluster vid en jämnare inkomstfördelning ger eventuellt upphov till ytterligare investeringar och till export specialiserad på arbetsbesparande produkter och tjänster. Det är svårt att tänka sig ABBs robotdivision utan den solidariska lönepolitiken.
Studier av minimilöners långsiktiga effekter bör överge det ensidiga intresset för effekterna på sysselsättningen för att i stället fokusera på deras betydelse för strukturomvandling, innovationer och produktivitetstillväxt. Teorier om spårbundna ekonomiska processer lämpar sig väl för att definiera olika tillväxtstrategier med samma sysselsättningstillväxt. Strategierna kan vara baserade antingen på lönekonkurrens och avregleringar av arbetsmarknaden eller på löneledda stimulanser av arbetsbesparande teknologier samt uppgraderingar av yrkesstrukturen och jobbens kvalitet.
Varken Arbetsmarknadsekonomiska eller Finanspolitiska rådet utesluter att förslagen om fler enkla jobb kan leda till ökad inkomstspridning. De förordar ändå en permanent sänkning av minimilönerna inte minst för att förmå företagen att verkligen skapa nya arbetstillfällen. Råden anser att ökade inkomstklyftor är ett nödvändigt ont. Men de diskuterar inte möjligheten att förslagen kan ha negativa effekter på produktivitet och innovationer. Ökad lönespridning skulle även kunna försvåra möjligheterna att rekrytera folk till icke-rutinmässiga jobb inom privat tjänstesektor och offentlig sektor. Alliansens förslag om bara en tillfällig nedsättning (tre år) av lönerna för nyanlända och ungdomar utan gymnasieexamen (i kombination med utbildningsinsatser på företagen) har sina fördelar jämfört med de andra förslagen om sänkta minimilöner.
En begränsning i de utländska studierna är att de med ett fåtal undantag behandlar faktiska höjningar av minimilönen från en låg nivå d.v.s. inte <em>tänkbara</em> <em>sänkningar</em> av minimilönerna från en <em>hög</em> nivå som i Sverige. Begränsningen gör det svårt att uttala sig om effekterna av de svenska förslagen. En rimlig gissning är att alla förslag om sänkta minimilöner i den svenska debatten kommer att ha blygsamma positiva effekter på sysselsättningen. Den spårbundna utslagningen av låglönejobb har minskat potentialen för stora sysselsättningsökningar för okvalificerad arbetskraft i Sverige. En nationalekonomisk teori om att efterfrågan på arbetskraft kommer att öka kraftigt vid en sänkning av minimilönerna från en hög nivå bortser ifrån att Sveriges närings- och yrkesstruktur samt invånarnas kompetenser och attityder är präglade av landets arbetsbesparande tekniska framsteg. Tidigare investeringar, teknik- och utbildningsval, inlärningsprocesser och organisationsförändringar samt framväxten av en positiv inställning till ny teknik sätter hinder i vägen för en betydande ökning av låglönejobben i Sverige. Det ska inte förnekas att dagens svenska situation är exceptionell. Jobb måste skapas under de närmaste åren för ett stort antal nyinträdande på svensk arbetsmarknad med en låg utbildnings- eller kompetensnivå. Men Tino Sanandaji har troligtvis rätt i att utrymmet för att skapa ett stort antal lågkvalificerade jobb för invandrare är begränsat i Sverige. Sådana jobb är heller inte önskvärda med tanke på de obetydliga teknologiska spillovereffekterna och de krav på välfärdsstaten som de låga lönerna kommer att ställa (Sanandaji, 2016, s. 308-309).
Sammantaget har de senaste amerikanska studierna inklusive Aaronson & Phelan (2017) och Lordan & Neumark (2017) gjort det ännu svårare att referera till internationell forskning vid pläderingen för en sänkning av minimilönerna i Sverige. Studierna har förstärkt intrycken från flera tidigare studier att de negativa sysselsättningseffekterna av höjda minimilöner är försumbara. Litteraturen ger dessutom fortfarande en begränsad information om de samhällsekonomiska effekterna av en kraftig sänkning av minimilönerna, i hela ekonomin, på lite längre sikt och vid en omfattande invandring. Kunskapsluckorna jämte de senaste USA-studierna utgör en utmaning för de som argumenterar för lägre ingångslöner och enklare jobb i dagens Sverige.
Litteratur:
Aaronson, D. och Phelan, B. (2017), ’Wage shocks and technological substitution of low-wage jobs’, Working Paper 17-266, W.W. Upjohn Institute for Employment Research, Kalamazoo, MI. https://doi.org/10.17848/wp17-266″>https://doi.org/10.17848/wp17-266. Kommande artikel i Economic Journal
Arbetsmarknadsekonomiska rådet (2016), Dags för större lönespridning?, Arbetsmarknadsekonomisk rapport, Arbetsmarknadsekonomiska rådet 2016, Stockholm.
Arbetsmarknadsekonomiska rådet (2017), Tudelningarna på arbetsmarknaden, Arbetsmarknadsekonomisk rapport, Arbetsmarknadsekonomiska rådet 2017, Stockholm.
Finanspolitiska rådet (2016), Svensk finanspolitik, Finanspolitiska rådets rapport 2016, Stockholm.
Finanspolitiska rådet (2017), Svensk finanspolitik, Finanspolitiska rådets rapport 2017, Stockholm.
Lordan, G. och Neumark, D. (2017), ‘People versus machines: the impact of minimum wages on automatable jobs’, NBER Working Paper Series, Cambridge, MA. http://www.nber.org/papers/w23667
Neumark, D. (2017), ’The employment effects of minimum wages: some questions we need to answer’, NBER Working Paper Series, Cambridge, MA. http://www.nber.org/papers/w23584″>http://www.nber.org/papers/w23584
Sanandaji, T. (2016), Massutmaning. Ekonomisk politik mot utanförskap; antisocialt beteende, Kuhzad Media AB, Stockholm.
2017-09-11 16:05:09