Vinsternas och lönernas andelar av BNP över en längre tidsperiod har hamnat i blickpunkten igen i den nationalekonomiska huvudfåran. Makroekonomer favoriserade länge ett produktionstekniskt antagande om att den s.k. funktionella inkomstfördelningen är konstant. Men det finns tydliga tendenser till en ökad vinstandel i både avancerade industriländer och utvecklingsländer sedan 1970-talet. I t.ex. USA var löneandelen 6-7 procentenheter lägre 2016 än i början av 1970-talet. Figur 1 belyser löneandelens utveckling i bl.a. de ”rika” industriländerna (utvecklade industriländerna) sammantagna sedan 1970.
Figur 1: Löneandelens utveckling i utvecklade industriländer (övre kurvan) och utvecklingsländer (undre kurvan) 1970-2014
Image is missing
Källa: IMF (2017).
Den nationalekonomiska litteraturen ger ingen samstämmig bild av orsakerna till den ökade vinstandelen. De flesta studier framhäver, troligtvis med rätta, att de senaste decenniernas robotisering och digitalisering haft en positiv effekt på vinstandelen. Makroekonomer i den neoklassiska traditionen har inte övergett sin förkärlek för produktionstekniska förklaringar. En färsk IMF-studie betonar, precis som många andra studier, att priset på investeringsvaror relativt priset på konsumtionsvaror har sjunkit avsevärt sedan början av 1990-talet. Prisfallet har inneburit en kraftig ökning av användningen av främst maskiner på arbetskraftens bekostnad. IMF-ekonomerna utgick ifrån och ansåg sig även ha påvisat en produktionsfunktion där sjunkande relativpriser för maskiner resulterat i en ökad vinstandel.
Enligt IMF-studien svarade de tekniska framstegens minskning av relativpriset för investeringsvaror för ungefär häften av löneandelens nedgång i de avancerade industriländerna 1991-2014. Studien tog här hänsyn till ländernas höga (men varierande) förmåga att automatisera produktionsprocessen. Global integration, främst i form av offshoring som gjorde den kvarvarande produktionen kapitalintensivare, bidrog, om än i mindre utsträckning, till den fallande löneandelen i de avancerade industriländerna. Löneandelen trycktes i viss mån ned av en tilltagande finansialisering (en ökad kapitalrörlighet mellan länder). Förändringar i den ekonomiska politiken (t.ex. sänkta bolagsskatter), avregleringar och institutionella förändringar, inklusive en förändrad facklig organisationsgrad, hade däremot ingen signifikant effekt på löneandelen.
IMF-studien har uppenbara förtjänster. Den är baserad på kvartalsdata för 49 länder (på industrinivå för 27 avancerade industriländer), jämför olika tänkbara förklaringar och relaterar utvecklingen av den funktionella inkomstfördelningen till den av inkomstfördelningen på arbetsmarknaden. Brist på data förklarar förmodligen det inte helt självklara valet av tidsperiod. 16 av de 35 undersökta avancerade industriländerna inklusive Sverige uppvisade <em>inte</em> en fallande löneandel 1991-2014. Författarna erkänner dessutom svårigheten att ”exogenisera” de uppmärksammade bestämningsfaktorerna och därmed att avfärda utelämnade eller nedtonade faktorers betydelse för den fallande löneandelen.
Kausalanalyser av den funktionella inkomstfördelningen bör kanske i första hand omfatta enskilda länder och jämförelser mellan ett begränsat antal ekonomier. Det kan också vara motiverat att basera analyser av den funktionella inkomstfördelningens drivkrafter i utvecklade industriländer på en indelning i nordiska, anglosachiska, centraleuropeiska och sydeuropeiska ekonomier. Men huvudkritiken mot IMF-rapporten bör riktas mot den produktionstekniska (substitutionselastiska) förklaringen av den ökade vinstandelen.
Rapporten tar inte alls upp den ”postkeynesianska” kritiken av den neoklassiska produktionsteorin i den s.k. kapitalkontroversen. Kritikerna menade att (det monetära) värdet av mängden ”kapital” i ekonomin bl.a. beror på vinstandelen. Vinstandelen kan inte både bestämma mängden kapital och samtidigt bero av insatsen av denna ”produktionsfaktor”. Neoklassikerna produktionsteori bygger på ett cirkelresonemang. Vidare framhöll kritikerna att ett lägre ”pris” på kapital (t.ex. en lägre ränta) inte behöver vara förknippad med en mer mekaniserad produktion vid hänsyn till effekterna på priser och reallöner.
IMF-rapportens val av produktionsfunktion kan också ifrågasättas. Produktionsfunktionen är gemensam för alla länder och även stabil över tiden (parametervärdena beror inte på BNP-nivån) trots antagandet om omfattande tekniska förändringar under den studerade perioden. Den förutsätter dessutom att ett lägre pris på investeringsvaror har ökat vinstandelen. Den lägre ersättningen till kapital har kompenserats mer än val av en ökad användning av framför allt maskiner. Rapportförfattarna hänvisar här till den negativa korrelationen mellan priset för investeringsvaror (relativt priset på konsumtionsvaror) å den ena sidan och vinstandelen å den andra sedan början av 1990-talet. Men en sådan korrelation stödjer inte nödvändigtvis IMF-ekonomernas produktionsteori. Korrelationen försvinner dessutom i ett längre tidsperspektiv. <em>Figur 2</em> nedan visar priset på investeringsvaror relativt priset för konsumtionsvaror i USA under hela efterkrigstiden. Relativpriset för investeringsvaror sjönk även under 1950-, 1960- och 1970-talen, d.v.s. under decennier med en fallande vinstandel i de flesta OECD-länder inklusive USA. Denna prisrelation beror för övrigt inte bara på skillnaden mellan löner och priser på maskiner utan också på oljepriser, konsumtionsskatter m.m. IMF-rapporten kan heller inte anföra den produktionstekniska förklaringen vid förklaringar av de blygsamma inkomstökningarna för medelklassen i de utvecklade industriländerna inklusive USA sedan början av 1990-talet – det är medelinkomsttagarnas reallöneutveckling som sänkt deras andel av de totala löneinkomsterna, inte deras sysselsättningsutveckling.
Figur 2: Investeringsvarupriset i relation till priset på konsumtionsvaror i USA 1947-2015 (kvartaldata)
Figure 2 is missing
Daron Acemoglu har i ett arbete tillsammans med Pascual Restrepo nyligen nyanserat argumentet om att den nya tekniken har resulterat i ökade vinstandelar. Den tekniska utvecklingen har ersatt existerande arbeten med maskiner. Men den har också skapat nya jobb med högre arbetsproduktivitet. Acemoglu och Restrepo är mer kategoriska än IMF-ekonomerna i ett avseende – robotiseringens effekter på löneandelen och sysselsättningen är alltid negativa oavsett substitutionselasticiteten mellan kapital och arbete. De antar att automation ökar arbetsproduktiviteten och därmed avkastningen på kapital mer än lönerna (genom att lågkvalificerade arbetsuppgifter ersätts helt och hållet av maskiner) och även minskar sysselsättningen genom att den ökade produktionen har en negativ effekt på arbetsutbudet. Men automationens negativa effekter på sysselsättning och löneandelar kan uppvägas av den samtidiga framväxten av (arbetsintensiva) nya jobb. Investeringar i ny teknik kommer dessutom att resultera i löneökningar vilka pressar ned vinstandelen mot den ursprungliga nivån.
Acemoglus och Restrepos förklaring till den stigande vinstandelen under de senaste decennierna är att innovationer sänkt kostnaden för automatisering relativt kostnaden för jobbskapande. Det är de tekniska utvecklingsmöjligheterna som är exogena i deras modell, inte prisrelationen mellan ”produktionsfaktorer” som i IMF-rapporten.
Teorin i Acemoglu & Restrepo (2017) är typisk för dagens makroekonomi. Slutsatserna bygger, som en ren tankekonstruktion, på en rad stiliserade (oftast tveksamma) antaganden om produktionsvillkor och marknadsstruktur (”perfekt konkurrens”) och på en mikroteoretisk modell där konsumtionen, investeringarna och arbetsutbudet i ekonomin bestäms av ett rationellt och representativt hushåll. Exempelvis lyser bestämningar av den effektiva efterfrågan i ekonomin helt med sin frånvaro. Acemoglus strikt nyneoklassiska (matematiska) tillväxtteori saknar både en historisk och en rumslig dimension. Den har paradoxalt nog ingen koppling till hans institutionella analys av underutvecklingens problem i t.ex. Acemoglu & Robinson (2013). Invändningar kan även resas mot Acemoglus och Restrepos beskrivning av mekanismerna bakom ett positivt samband mellan automation och vinstandelar.
Processinnovationer har visserligen höjt vinstandelen i de kapitalistiska marknadsekonomierna vare sig innovationerna varit arbetsbesparande eller ej (det är svårt att hitta exempel på tekniska framsteg som inte är arbetsbesparande). Men innovationer har en omedelbar positiv effekt på vinstandelen genom produktivitetsökningen i sig eller genom prisökningar vid en ökad efterfrågan i ekonomin på grund av de positiva effekterna på export och investeringar (bl.a. i FoU). I bägge fallen finns det anledning att anta att lönerna släpar efter. Det positiva sambandet mellan innovationer och vinstandelar speglar ett ojämviktstillstånd. För övrigt – en vinstledd ekonomisk utveckling genom arbetsbesparande tekniska framsteg innebär i regel inte bara nya typer av jobb (se Acemoglu & Robinson) utan också sysselsättningsökningar i <em>existerande</em> verksamheter genom multiplikatoreffekter och frigörandet av resurser.
En rimlig förklaring av de ökade vinstandelarna i många utvecklade länder under de senaste decennierna är att löneanpassningen till innovationer, liksom till konjunkturuppgångar och devalveringar/deprecieringar, varit mer fördröjd eller rentav ofullständigare (produktivitetsvinster har inte kommit alla löntagare till del) än under den tidiga efterkrigstiden. Den bristande löneanpassningen beror förmodligen på institutionella, ekonomisk-politiska och ekonomisk-strukturella förändringar (globalisering, m.m.) som bl.a. försvagat löntagarnas ställning.
En intressant fråga i ett länderjämförande perspektiv är varför nominal- och reallöner för låg- och medelinkomsttagare inte stigit i USA som i Sverige sedan början av 1990-talet trots en gemensam IKT-boom. Reallöneökningarna i samband med införandet av den (arbetsbesparande) nya tekniken var betydligt mer spridda i den svenska ekonomin än i den amerikanska. USA har för övrigt haft en lägre öppen arbetslöshet än Sverige vilket talat för en snabbare och fullständigare löneanpassning. Lönerna i USA har också blivit okänsligare för ökad arbetslöshet sedan 1980-talet (Blanchard 2016).
Det centrala förhandlingssystemet, den höga organisationsgraden bland löntagare och den solidariska lönepolitiken (som inte är helt död) kan ha har spridit löneökningarna i dynamiska branscher till andra delar av den svenska ekonomin. En annan tänkbar förklaring till de högre reallöneökningarna för under- och medelklassen i Sverige än i USA är att användningen av den nya tekniken varit mer utbredd i den svenska ekonomin. Tillväxten i arbetsproduktivitet i den privata servicesektorn har varit högre i Sverige än i USA som i sin tur varit åtskilligt kraftigare än den i Euro-länderna (se OECD-statistik för perioden 2001-2016). Det är också möjligt att den omfattande invandringen till USA haft en betydande positiv effekt på arbetsutbudet vilket reducerat löneandelen. IMF-studien redovisar egendomligt nog bara resultaten från känslighetsanalyser av nettomigrationens effekter på vinstandelen för alla länder tillsammans, d.v.s. för utvecklade industriländer och utvecklingsländer på aggregerad nivå. Det är också möjligt att reallönerna hållits nere i USA av ökad företagskoncentration, en förklaring till ökade vinstandelar som är av mindre intresse vid analyser av den öppna svenska ekonomin.
IMF-ekonomerna försöker sig slutligen på att ringa in de politiska implikationerna av sin studie. Avsnittets slutsatser är typiskt ”nordiska”. Ny teknik och globalisering måste bemötas med utbildning och livslångt lärande samt med arbetsmarknadspolitiska insatser för att öka rörligheten på arbetsmarknaden. IMF-rapporten pekar även på behovet av inkomstomfördelande åtgärder. Den ökade vinstandelen har varit förbunden med en ökad lönespridning. Rapporten hänvisar till en tidigare IMF-studie som visar att ökade inkomstklyftor mellan individer haft en negativ effekt på länders tillväxt i BNP per capita. Men rapportförfattarna undviker (liksom Acemoglu och Restrepo) den centrala frågan – har den ökade vinstandelen i sig haft en negativ effekt på tillväxten?
Produktivitetstillväxten har inte varit imponerande i de avancerade industriländerna under perioden av ökade vinstandelar. Produktivitetsökningarna i IKT-sektorn, som var huvudorsak till den höga produktivitetstillväxten i bl.a. USA och Sverige 1995-2006, var främst resultatet av ett högt konkurrenstryck som höll nere vinsterna i sektorn. Den försvagade köpkraften genom de ökade vinstandelarna i allmänhet i de utvecklade länderna (löntagare har en högre konsumtionsbenägenhet än kapitalägare) bidrog i hög grad till den lånebaserade finanskrisen i USA och till den svaga återhämtningen i flera Euroländer under 2010-talet. Höga vinstandelar kan också ha medverkat till den låga produktivitetstillväxten genom att ha försvagat innovationskraften och försenat effektiviseringen av företagen samt strukturomvandlingen av ekonomin. ”Den svenska modellens” ekonomiska teori framhäver värdet av ett högt lönetryck, en hög utbildningsnivå, krävande miljöregleringar och även av direkta subventioner av företag som investerar eller ökar sin sysselsättning på bekostnad av generella skattelättnader. Det återstår att diskutera om Sverige verkligen tillämpar den svenska modellen i dag och om en tillämpning fortfarande är möjlig på nationell nivå.
Litteratur:
Acemoglu, D. och Robinson, J.A. (2013), Why Nations Fail – The Origins of Power, Prosperity and Poverty, Profile Books Ltd, London.
Acemoglu, D. och Restrepo, P. (2017), ‘The race between machine and man: implications of technology for growth, factor shares and employment’, Working Paper 22252, National Bureau of Economic Research, Cambridge MA.
Blanchard, O. (2016), ‘The US Phillips curve: back to the 60s?’, Policy Brief January 2016, Peterson Institute for International Economics, Washington D.C.
International Monetary Fund (2017), ‘Understanding the downward trend in labor income shares’, i Gaining Momentum, World Economic Outlook, April 2017, IMF, Washington D.C.
2017-07-26 19:45:54