Post-Keynesiansk ekonomi (PKE) uppfattar kapitalistiska ekonomier som som högproduktiva men instabila och konfliktfyllda system. Fokus läggs på den effektiva efterfrågan vilken driver ekonomisk aktivitet på kort och lång sikt, men som vanligtvis är otillräcklig för att skapa full sysselsättning och fullt kapacitetsutnyttjande.
PKE härstammar från ekonomer som John Maynard Keynes (1883-1946), Michal Kalecki (1899-1970), Roy Harrod (1900-1978), Joan Robinson (1903-1983), Nicholas Kaldor (1908-1986), Hyman Minsky, med flera. Postkeynesianer förkastar neoklassisk ekonomi och strävar efter alternativa teorier som bättre kan förklara arbetslöshet, (finansiella) kriser, konjunkturcykler, depressioner, teknisk förändring och ojämn utveckling i kapitalistiska ekonomier. Ekonomin är strukturerad av institutioner som företag, fackföreningar, löne- och kreditavtal och statliga regleringar vilket har står påverkan på ekonomiska beteenden.
PKE ger en viss prioritet åt makro- och mesoekonomiska analyser. På den mikroekonomiska nivån betonar PKE att framtiden är fundementalt osäker vilket begränsar individer att agera rationellt. För att hantera osäkerheten och komplex information fattar de snarare beslut som bygger på normer och sociala konventioner vilket kan leda till stabilitet (till exempel nominella löneavtal som stabiliserar prisnivån), men också till instabilitet (såsom flockbeteende på finansmarknaderna). Den grundläggande osäkerheten påverkar också företagens beteende, eftersom de verkar på marknader med ofullständig konkurrens, vilket gör dem till prissättare och kvantitetstagare.
PKE studerar ett brett spektrum av ekonomiska områden, från kortsiktig makroekonomi (arbetslöshet, ekonomisk produktion och inflation), långsiktig makroekonomi (tillväxt och fördelning), monetär ekonomi, finans och det internationella monetära systemet till mikroekonomiska metoder för företagsteori, konsumtionsteori, växelkursteori, finansialisering, med mera. På motsvarande sätt ger PKE en rik uppsättning politiska förslag som ofta skiljer sig avsevärt från de standardrecept som erbjuds av den traditionella ekonomin. Två exempel är betoningen på finanspolitiken som det viktigaste verktyget för att bekämpa ekonomiska recessioner på kort sikt och åsikten att centralbankerna bör hålla låga räntor och reglera banksystemet i stället för att snävt fokusera på att bekämpa inflationen. Ett annat exempel är stödet för arbetsmarknadsinstitutioner som främjar kollektiva löneförhandlingar och fastställer ett nominellt löneankare som ingen kan underskrida. Detta tvingar företagen att konkurrera med kvalitet och produktivitet utan att orsaka deflation genom sänkta löner.
Även om de till namnet är mycket lika varandra så skiljer sig postkeynesianismen från gamla keynesianismen (den så kallade neokeynesiansimen) och den nykeynesianska skolan (newkeynesian school). Postkeynesianer anser att den nykeynesianska metoden huvudsakligen är neoklassisk med vissa ändringar som leder till marknadsimperfektioner, men som inte förbättrar analysen av den faktiska ekonomin.